I nöd och lust? Kristna frikyrkor och hbtq

En del hbtq-personer upplever stigmatisering och skam i sin frikyrka. Andra talar om en kärleksfull gemenskap där de får stöd att vara sig själva. Forskaren Charlotta Carlström har studerat hbtq-personers egna upplevelser av att vara hbtq i en frikyrklig miljö.

För drygt tio år sedan fattade Svenska kyrkan beslut om att vara en mer inkluderande kyrka för hbtq-personer, i samband med att samkönade par fick rätt att gifta sig där. Men majoriteten av de kristna frikyrkorna tog avstånd från Svenska kyrkans beslut. Forskaren Charlotta Carlström har följt utvecklingen sedan dess.

– Hbtq-frågor är fortfarande laddade inom frikyrkorna och åsiktsskillnaderna är stora. Det är till exempel bara en av frikyrkorna, Equmeniakyrkan, som viger samkönade par i dag, säger Charlotta Carlström, som är doktor i socialt arbete med inriktning sexologi och sexualitetstudier vid Södertörns högskola.

Hon har reagerat på att det sällan är hbtq-personer själva som hörs i frikyrkornas debatt om hbtq-frågor.

I sitt forskningsprojekt Hbtq, sexualitet och kristen frikyrklighet har hon därför djup­intervjuat 29 hbtq-­personer som är eller har varit medlemmar i frikyrkliga församlingar om deras upplevelser. De har sinsemellan väldigt olika erfarenheter, och en del är kluvna. Mycket har varit bra, annat dåligt.

– Inom frikyrkor finns en stark och genuin gemenskap kring den kristna tron, en gemenskap som går över åldersgränser, könsgränser och etnicitetsgränser.

De som haft en hbtq-bejakande församling har upplevt den som ett stort stöd. De har alltid haft någon som brytt sig om dem och stöttat dem när de stött på motgångar i samhället på grund av sin läggning, säger Charlotta Carlström.

Pastorer har sagt att homosexualitet går att bota och att homosexuella handlingar är syndiga och för människor bort från Gud.
Charlotta Carlström, doktor i socialt arbete

Yngre hbtq-personer verkar ha haft det lättare i sin frikyrka än äldre, vilket tyder på att åtminstone vissa frikyrkor förändrats med tiden. De stora skillnaderna i upplevelser handlar dock om vilken frikyrka man tillhört. Inställningen till hbtq-personer skiljer sig nämligen rejält mellan frikyrkor.

– Den mest hbtq-bejakande frikyrkan i min studie är som sagt Equmeniakyrkan, och där finns hbtq-personer i ledande positioner som församlingsmedlemmarna kan identifiera sig med. I andra änden finns förmodligen Pingströrelsen, som är den frikyrka som intervju personerna nämner som den mest konservativa, säger Charlotta Carlström.

Konservativa frikyrkor är sådana som betonar traditionella kristna värderingar och tolkar Bibeln bokstavligt. Sex får bara ske mellan en man och en kvinna och bara inom äktenskapet. Homosexuella handlingar är fel.

– Ofta är konservativa frikyrkor karismatiska, med starka och sinnliga gudstjänster, mycket lovsång och intimitet. Det händer att hbtq-personer väljer att stanna kvar för att fördelarna ändå överväger.

En intervjuperson ville inte byta till Equmeniakyrkan eftersom ”deras gudstjänster är så tråkiga”.

Förutom Equmeniakyrkan och Pingströrelsen finns också Alliansmissionen, Evangeliska Frikyrkan, Frälsningsarmén och Vineyardrörelsen representerade i studien och tillsammans har de cirka 300 000 medlemmar.

Charlotta Carlström berättar att samtliga av de 29 inter­vjuade någon gång upplevt stigmatisering, utanförskap och skam i sin frikyrka. En del har varit särskilt utsatta.

– De har fått höra att de är besatta av onda andar, demoner eller djävulen. Pastorer har sagt att homosexualitet går att bota och att homosexuella handlingar är syndiga och för människor bort från Gud.

Så sent som 2015 publicerades en debattartikel i tidningen Dagen där 22 pingstpastorer skrev att homosexuella inte kommer till himlen.

– Pastorer är starka ledarfigurer inom fri­kyrkorna och sådana uttalanden gör enormt stor skada. En del av dem jag intervjuat bär på djupa trauman som de behövt bearbeta i terapi och några berättar om självmordsförsök, säger Charlotta Carlström.

Priset för att komma ut som frikyrklig hbtq-person kan vara högt i flera avseenden. Majoriteten av de intervjuade hade
lämnat sin församling, antingen på eget initiativ, eller för att de blivit uteslutna, och några har i dag inte kontakt med vare sig föräldrar eller vänner.

Andra fick inte längre ha uppdrag i församlingen, till exempel sitta i församlingsstyrelsen eller leda körer och scoutgrupper.

– Av det intervjupersonerna berättat har jag förstått att det är relativt vanligt att hbtq-personer inte får ha uppdrag i vissa frikyrkor. Frågan blir brännande när det handlar om att tillsätta tjänster som till exempel pastor, där frikyrkan är arbetsgivare. Enligt diskrimineringslagstiftningen får en sökande inte nekas på grund av sin sexuella läggning, säger Charlotta Carlström.

För andra intervjuade var exkluderandet mer subtilt, som att ingen i församlingen gratulerade en när man gift sig med någon av samma kön.

– Att församlingen lägger locket på och låtsas som ingenting är också svårt. Då finns ingenting att bemöta, man vet inte vad de andra i församlingen tänker.

Charlotta Carlström upplever att de transpersoner hon intervjuat haft en särskilt utsatt situation. En flyttade utomlands i samband med sin könsbekräftande behandling för att slippa påtryckningar.

– Enligt den kristna läran har Gud skapat människan till sin avbild varför det anses fel att vilja förändra den. Även här spelar det förstås roll om man tolkar Bibeln bokstavligt eller i en modern kontext.

De hbtq-personer i studien som lämnat sina församlingar har med tiden valt olika vägar. En del har gått med i en annan församling, andra söker efter en ny gemenskap, medan några få helt har lämnat tron.

Nästan alla de intervjuade hbtq-personerna har behövt bearbeta hur deras sexuella läggning och/eller könsidentitet går ihop med deras kristna tro. Vissa har inte kommit ut förrän i 40- eller 50-årsåldern.

– De har vuxit upp med att det inte är förenligt att vara kristen och hbtq-person, och har behövt hitta nya sätt att se på sig själva, sin identitet, sexualitet och tro.

De har även behövt processa hur de ska förhålla sig till församlingens inställning och de normer som råder där, till exempel när det gäller hur en god kristen bör uppföra sig.

Intervjupersonerna berättar också om den personliga relationen till Gud. Flera upplever att Gud sagt något helt annat än församlingen.

– Många säger att Gud varit väldigt stöttande, att Gud fått dem att känna att de får vara som de är. Då har de valt att lyssna på Gud och inte på församlingen.

Text: Eva Annell